Centrum för Danmarksstudier

Nu ska det bli ordning och reda i Öresundsregionen. Nyligen pläderade Malmös starke man Ilmar Reepalu och Frank Jensen, överborgmästare i Köpenhamn, för krafttag mot den ”Öresundsregionala röran” (SDS 6/3).

I ett debattinlägg hävdades att det är ”ett faktum” att storstadsregioner driver den ekonomiska utvecklingen, inte nationalstater. Nationalstaterna borde därför lämna större beslutsutrymme åt sådana regioner: För att nationen ska må bra ”måste möjligheterna till tillväxt i Malmö-Köpenhamnsregionen stärkas”. Nationalstaten definierades sålunda som ett hot mot tillväxten. Tankegångarna är ingalunda nya, de har hörts runt om i Europa under snart två decennier och duon skrädde inte orden i detta avseende. Den politiska diskussionen om Öresundsregionen, i såväl Sverige som Danmark, ansågs ha fastnat ”i en förlegad nationalstatsmentalitet” och att ”nationell sammanhållning är viktigare än internationell konkurrenskraft”. Även om sådana tankegångar har hörts tidigare är det mer sällan som sammanhållning definieras som ett problem, vanligtvis är gemenskap något som politiker värnar.

Men inte enbart nationalstaten fick klä skott för kritik, det tycktes även finnas inomregionala problem: ”Politiskt och administrativt är Öresundsregionen splittrad, starkt präglad av att lokala, regionala och gränsregionala aktörer verkar i parallella spår”. Med lätt indignerad ton konstaterades att: ”Det nuvarande regionala samarbetet lever dessvärre inte upp till våra ambitioner”. Möjligtvis var det samarbetet inom Öresundskommittén, som bland annat består av flera kommuner i Öresundsregionen, som åsyftades. Reepalu-Jensen menade sig ha lösningen på problemet med aktörer som inte kör i storstädernas spår: ”Det behövs ett starkare politiskt ledarskap och en organisatorisk nyordning. Vi är därför beredda att ta ytterligare ansvar och fullt ut axla den regionala ledarrollen. Vi vill anpassa det regionala samarbetet till verkligheten istället för till nationella särintressen”.

Den organisatoriska ordningen skulle bestå av ett gränsöverskridande politiskt organ som ”anger den strategiska färdriktningen för regionen”. Detta organ skulle ha beslutanderätt i bestämda frågor, det framgick inte vilka. Det framgick inte heller vilka som skulle fatta besluten och hur dessa skulle utses. Förhoppningsvis hade Reepalu och Jensen en demokratisk process i åtanke. Man får också hoppas att de inte enbart hade Malmös och Köpenhamns bästa för ögonen, men helt säkert är detta inte. Det nyetablerade politiska organet skulle nämligen ”bereda väg för Malmö-Köpenhamnsregionen som en naturlig del i en större region tillsammans med Hamburg i norra Tyskland”. I motsats till nationella särintressen tycktes alltså storstädernas särintressen vara legitima. Debattinlägget avslutades med höga brösttoner: ”Vi är beredda att rensa upp i den Öresundsregionala röran och ta krafttag för framtiden i en modell som är storstadsdriven, behovsstyrd och resultatinriktad”. Bruket av metaforer är både intressanta och skrämmande, men väcker också frågor. Vad menas med att ”rensa upp”? Vems behov står i fokus? Är det bara storstädernas? Om så är fallet, gäller det samtliga stadsbors behov eller enbart vissa sociala grupper?

Historien uppmanar oss att vara vaksamma när politiker talar om oordning och behov av upprensningar samtidigt som de framställer sig själva som garanter för ordning. När Reepalu gör det finns det kanske anledning att vara än mer vaksam. Den så kallade Malmökommissionen konstaterar att den sociala situationen i storstaden Malmö är ytterst problematisk; att grundläggande demokratiska frågor såsom människors behov av trygghet och välfärd inte tillgodoses. Men, för all del, kanske är Malmös problem – i likhet med Öresundsregionens – en konsekvens av nationella särintressen och felaktiga ambitionsnivåer i de kommuner som finns i Malmös närhet.

Vi lever i ett samhälle där hög hastighet ofta fylls med positiva värderingar. Den som är snabb anses i regel också vara dynamisk, konkurrenskraftig och i en del fall också fri från hämmande begränsningar. Det är ingen tillfällighet att finalen i 100 meter i regel lyfts fram som höjdpunkten vid världsmästerskap och olympiska mästerskap i friidrott. Det är inte heller en tillfällighet att ekonomiska satsningar på infrastruktur, till exempel den monstruöst dyra tågtunneln genom Hallansåsen, legitimeras med hjälp av hänvisningar till hög transporthastighet och tidsvinster. Exemplen kan mångfaldigas.

Kulten av hög hastighet har även funnit sin väg till utbildningssektorn. I Danmark införde den förra regeringen en regel som innebar att de som passerade grundutbildningen kunde få extra poäng om de snabbt sökte sig vidare till högre utbildning. I sitt nyårstal 2012 betonade dessutom statsminister Helle Thorning-Schmidt att studenterna borde skynda på sina studier eftersom Danmark stod inför stora utmaningar: Det danska samhället behövde dem nu! Situationen i Sverige är snarlik, även här understryks gång efter annan behovet av så kallad genomströmning. Inga studenter ska ”fastna”, eller dröja sig kvar, i utbildningssystemet. Om så sker straffas institutionerna genom lägre anslag.

Det finns dock kritiker. För det första menar en del att den nationalekonomiska vinsten av snabb genomströmning är liten eftersom det dröjer innan nyexaminerade hittar ett arbete som genererar höga inkomster och därmed ökade skatteintäkter för staten. För det andra hävdar somliga att högre tempo i utbildningen riskerar att leda till sämre utbildningskvalitet. Detta innebär i sin tur att såväl privata företag som offentliga verksamheter får bekosta dyra vidareutbildningar av personalen. Slutligen finns det kritiker som påminner oss om att högre utbildning också vilar på ett bildningsideal, en slags intellektuell mognad, och denna kan inte skyndas på utan måste få ta sin tid.

Bildningstanken är på så sätt radikal, revolutionär rent av, eftersom den inte utgår ifrån kulten av höga hastigheter. Istället betonas att bildning är en process som formas i mötet mellan individ och lärandemiljö. Rum, miljö och sociala relationer anses vara viktigare dimensioner i formeringen av ett hållbart samhälle än hög hastighet (kort leveranstid). Det tar tid att mogna och att bygga relationer. Detta innebär dock inte att tid är oviktigt, tvärtom. Intellektuell eftertanksamhet, men också social omsorg, förutsätter en acceptans av långsamhet.

Behovet av långsamhet har kommit att uppmärksammas runt om i världen. Långsamhet har blivit ett säljande koncept: Det finns slow cities, slow food och så kallade retreats som på olika sätt utmanar kulten av hög hastighet. Ännu har emellertid inte den delvis romantiska idén om långsamhet fått ett bredare genomslag i den officiella retoriken kring utbildningssektorn, varken i Sverige eller Danmark. Inte heller har visionerna om Öresundsregionen uppmärksammat långsamhetens potential, även om flera kommuner i Skåne respektive Själland profilerar sig som ett långsamhetens landet Annorlunda. Kanske kan detta emellertid komma att förändras.

Med tanke på den långsamhet som karaktäriserar integrationsprocesser i Öresundsregionen borde någon göra dygd av nödvändighet och lyfta fram långsamhet som ett öresundsregionalt särdrag. Kanske skulle detta leda till att fler turister, men framför allt högpresterande innovatörer (på gränsen till sammanbrott) sökte sig till regionen. Inte enbart för att vila utan för att etablera verksamheter som tillåts växa i sin egen takt. Sakta ned!

Så har 2012 övergått i 2013. Som vanligt hade massmedia i slutet av året bråda dagar med att förmedla listor av olika slag; årets höjdpunkter; årets mest minnesvärda; årets bästa … Liknande listor gjordes säkert i åtskilliga hem under årets sista vecka. Då det gamla året närmar sig sitt slut tycks det finnas ett behov av att blicka tillbaka, men även att ordna det gångna året i en serie händelser som kan laddas positivt respektive negativt. På så sätt läggs den tid som gått till handlingarna samtidigt som man kanske söker efter ett stabilt avstamp in i det nya året.

Politiker och kungligheter ägnar sig åt liknande övningar. På julafton talade statsminister Fredrik Reinfeldt till nationen, detta ifrån Skansen i Stockholm. Som traditionen bjuder levererade även kung Carl XVI Gustaf ett jultal. I Danmark är traditionen delvis annorlunda, här talade drottning Margrethe på nyårsafton och det gjorde även statsminister Helle Thorning-Schmidt. Men vad talade man om? Vad fanns på deras ”listor”?

Fredrik Reinfeldt talade uteslutande om tillståndet i den svenska grund- och gymnasieskolan. Han underströk att efter flera decennier av så kallad flumpedagogik hade den borgerliga alliansen (ofta talade han om de nya moderaterna) möjliggjort en process som skulle leda till ordning och reda i skolan. I förlängningen skulle detta medföra att Sverige som nation stod stark i en hårdnande internationell konkurrens. En bättre skola skulle också ge varje medborgare samma förutsättningar att förverkliga sina drömmar, den skulle leda till inkludering och ett demokratiskt hållbart samhälle. För att understryka den borgerliga alliansens förträfflighet vecklade han med viss humor upp en lång lista på åtgärder som vidtagits de gångna åren, en lista som byggde på en vilja att ta avstånd från ett förment socialdemokratiskt arv.

Även Carl XVI Gustaf tog upp behovet av kunskap i en tid av hårdnande global konkurrens, men valde att tala övergripande om ett gemensamt ansvar inför framtiden: ”Vi behöver rusta oss med kunskap, nya idéer och innovationer”. Kungen menade dessutom, med utgångspunkt i en historisk tillbakablick, att Sverige hade goda förutsättningar att lyckas: ”Vi har visat på värdet av samarbete, hårt arbete och en öppenhet mot vår omvärld. Tillsammans med höga ambitioner för utbildning och välfärd har det gjort att vi kunnat ställa om när förändring stått för dörren”. Kungens tal hämtade kraft ur historien, det fick syre ur en idé om behovet av gemensam välfärd och kollektivt arbete.

Drottning Margrethes tal var på flera punkter väldigt likt hennes svenska kusins. Drottningen lyfte fram kollektivets och historiens betydelse för formeringen av dagens Danmark: ”Vort samfund er et resultat af den indsats, som vi har ydet gennem tiderne for at forme fremtid og fremskridt […] Sådan har vi i fælleskab udviklet vort samfund og sådan vil vi gerne have, at det fortsat ska være”. Men enligt drottningen stod även Danmark inför utmaningar och av den anledningen ansågs det viktigt att varje enskild individ tog ett ansvar för sin egen situation, men också samhället i stort. Margrethe manade även till ömsesidig respekt: ”Dog ska vi passe på med ikke alene at overlade det til samfundet at klare ærterne. Vi må alltid begynde med os selv, med vore nærmeste og med dem vi møder på vor vej”.

Statsminister Helle Thorning-Schmidt slog i likhet med drottningen fast att Danmark stod inför stora utmaningar, men ett historiskt arv gjorde trots det framtiden relativt ljus: ”Vi danskere er grundlæggende optimister. Vi tror på, at hårdt arbejde betalar sig. Vi tror på, at vi kan komme videre ved en fælles indsats. Vi tror på, at Danmark er et godt og solidarisk land, som er værd at kæmpe for”. Genom att bygga vidare på gemenskapen samt dessa värderingar skulle Danmark ta sig igenom krisen. Precis som Reinfeldt konstaterade Thorning-Schmidt att utbildning var viktigt, men i hennes tal var solidaritet och gemenskap grundade i historiska processer betydligt viktigare ingredienser.

Det finns en del likheter i talen. I samtliga fall betonades att det svenska respektive danska samhället stod inför avgörande utmaningar och behovet av kunskap och utbildning lyftes fram som viktiga element. Det var emellertid endast Reinfeldt som ensidigt fokuserade på skolan. Den svenske statsministern var också ensam om att undvika att uttryckligen tala om gemenskap och kollektiva, historiska processer. Enbart Reinfeldt valde att ensidigt lyfta fram det egna partiet som en garant för framtida välstånd och välfärd. ”Det är nästan så att man önskar att kungen var statsminister” hördes någon säga i det mediala bruset efteråt.

För några veckor sedan organiserades ännu ett seminarium som fokuserade på hinder som begränsar integrationen i Öresundsregionen. Ansvariga ministrar på båda sidor av sundet tycktes vara överens om att hinder existerade och att de borde tas bort. Det kan konstateras att sådana utspel har hörts tämligen ofta i ett drygt decennium, vad som möjligtvis var nytt var att frågan om Öresundsregionen explicit lyftes till en nordisk nivå. Manu Sareen, ansvarig för frågor rörande Norden i den danska regeringen, menade till exempel att Öresundsregionen borde göras till en förebild för samtliga nordiska gränsregioner. Och, fortsatte han, ”jag ser gärna att vi sätter turbo på Öresundsintegrationen så att vi i framtiden snarare tänker på Öresundsregionen som en helhet istället för i ett svenskt eller danskt sammanhang”. Ewa Björling, ansvarig för nordiska frågor i den svenska regeringen, relaterade också Öresundsregionen till Norden och menade att ”målet är ett gränslöst Norden”.

Visionerna om ett gränslöst Norden har en lång förhistoria och brukar kunna användas på olika sätt beroende på historisk kontext, men det finns i regel en yttre fiende eller ett utifrån kommande hot som fungerar som ett sammanhållande kitt. I samband med det ovan nämnda seminariet utmålades den globala konkurrensen som ett problem: ”Den ökade globala konkurrensen sätter press på den nordiska välfärdsmodellen. För att vara konkurrenskraftiga måste vi samverka – tillsammans är vi betydligt starkare än var och en för sig”. Nordisk solidaritet är givetvis en vacker tanke, viljan att försvara en nordisk välfärdsmodell är måhända än vackrare. (För all del, ibland hörs röster som menar att hotet mot det nordiska välfärdssamhället primärt kommer från politiker i Norden som förblindats av den nyliberala utopins dyrkan av Marknaden). Det finns samtidigt något paradoxalt i detta eftersom utspelet kan tolkas som protektionism eller åtminstone som ett upprättande av gränser mellan Norden och resten av världen. Dessutom, finns det inte en överhängande risk för dissonans i relation till de politiska körer som lovsjunger visionen om det gränslösa Europa?

Kanske är det inte en turbomotor som förefaller producera nya gränser som behövs för att öka integrationstakten i Öresundsregionen? Kanske riskerar rent av ett sådant projekt att bidra till motorhaveri. Utmaningen är inte att skapa turbomotorer i vissa delar av världen utan att verkligen tänka gränslöst: Att skapa ett globalt hållbart samhälle där alla ges samma möjligheter till en dräglig och klimatsmart tillvaro.

Danmark står sedan en tid tillbaka inför en omvandling, den så kallade Lukkeloven upphör att gälla den 1 oktober 2012. Detta innebär att butiker med en omsättning på över 32, 2 miljoner danska kronor ges större möjlighet att själva välja vilka öppettider som ska gälla. Med vissa restriktioner tillåts de exempelvis att ha öppet hur många söndagar som helst under året. Restriktionerna är tämligen modesta: Butiker med en omsättning på mer än 32, 2 miljoner om året skall hålla stängt helgdagar, grundlovsdagen, juldagen samt efter 15.00 på nyårsdagen.

Frågan har debatterats i decennier. Konkurrensen om kundernas pengar är intensiv, därför, menar en del, är det viktigt att butikerna har öppet då människor är lediga och har tid att handla. Eftersom butikerna i stort sett säljer samma eller liknande produkter anses dessutom bättre service vara det främsta konkurrensmedlet. Men det finns också kritiska röster: Längre öppettider innebär ökade lönekostnader för butikerna, detta kan i sin tur leda till prisökningar. I slutändan kan det alltså vara konsumenten som får betala för den förbättrade servicen.

Liberaliseringen av det danska konsumtionslandskapet omges sålunda av såväl positiva som något ängsliga tongångar. Karaktäristiskt är också viljan att hjälpa konsumenterna. I danska medier publiceras med viss regelbundenhet listor över vilka butiker som ändrar sina öppettider och för en tid sedan utvecklades även en särskild app som ska hjälpa konsumenter att hitta öppna butiker i närområdet. Dessutom skall appen tillhandahålla en karta som hjälper den behövande att hitta en öppen butik. På detta sätt lär man befolkningen etablera nya vanor.

Även i svensk media hyllas denna liberala hållning till öppettider, risken för kulturkrockar anses nämligen minimeras. Tidigare var det, enligt media, inte ovanligt att konsumtionssugna svenskar överraskades av söndagsstängda butiksdörrar på andra sidan sundet. Det hände dessutom att överraskningen övergick i besvikelse, frustration och ilska. Naturligtvis, fortsätter man, hade detta en negativ inverkan på den regionala integrationen. Med söndagsöppna butiker förmodas således förutsättningarna för regional integration förändras till det bättre. Samtidigt finns det tecken i samtidskulturen som torde stämma till eftertanke.

I Sverige talar man emellanåt om det så kallade Ullaredsyndromet, dvs. konsumenter som närmast tvångsmässigt åker till Ullared för att shoppa. De spenderar timmar i köer utanför och innanför butiksdörrarna, för att inte tala om de timmar som spenderas i bilen på väg till och från detta konsumtionsparadis. I takt med att shoppingvagnarna fylls med varor lutar de sig också allt tröttare mot varandra tills det att friktionen blir påtaglig och irritationen växer. Snarlika processer kan skönjas bland svenska och danska konsumenter som söker sig till köpcentra såsom Center Syd, Nova Lund och Svågertorp. Med utgångspunkt i dessa trender i den samtida konsumtionskulturen finns det anledning att ställa följande fråga: Kan förändrade öppettider verkligen bidra till en livaktigare öresundsregional integration eller bidrar detta till ökad orkeslöshet och friktion?

Sommaren är tillända. För många har det varit en intensiv period; Grillar har åkt in och ut ur förråden mellan regnskurarna; bilar och cyklar har rört sig med ilfart till och från badstränderna mellan ösregnen; och de amerikanska turisterna har som vanligt gjort Skandinavien på fyra dagar. Men även andra har haft bråda dagar, till exempel teologen Stephan Borgehammar och arkeologen Jes Wienberg. De är redaktörer för Centrum för Danmarksstudiers senaste publikation, Locus Celebris, som behandlar Dalby kyrka, kloster och gård. Det är en diger volym som redaktörer och medförfattare slitit hårt med att färdigställa. Att arbetet varit framgångsrikt är den vackra och omfångsrika volymen i sig ett uttryck för, den ligger på mitt skrivbord rykande färsk från pressarna.

Även på andra sidan sundet har sommaren varit intensiv med debatter om Öresundsregionen och den kommande fasta förbindelsen över Fehmarn Bält, den senare kommer att bidra till att norra Europa knyts samman ytterligare. De ekonomiska, kulturella, politiska och sociala konsekvenserna av detta är ännu svåra att uttala sig om, men debatten är i full gång.

I Helsingör har också debattens vågor rest sig höga, men av en helt annan anledning. I juni avtäcktes konstverket Han framför Kulturværftet i Helsingör, en skulptur med klara referenser till Den lilla havsjungfrun i Köpenhamn. Skulpturen av rostfri, glänsande stål, i ungefär samma blygsamma storlek som förebilden, avbildar en späd ung man som sitter på en sten. Konstverket har utformats av den internationellt erkända dansk-norska konstnärsduon Elmgreen & Dragset.

Det finns en bred politisk uppslutning bakom konstverket som ingår i kommunens omvandling av Helsingör, från varvsstad till kulturellt centrum. Men när täcket föll i juni hade en rasande debatt pågått i flera år.

Somliga menade att den späda mannen inte knöt an till platsen eller staden. Många reagerade på en förment femininisering av varvsområdet: ”Den feminine drengefigur – Havdrengen – er malplaceret på det sted, hvor stolte værftsarbejdere i mere end 100 år forvandlede jern og stål til smukke skibe og skibsmotorer, der gjorde Helsingør kendt og berømmet over hele kloden”. Reaktionerna kan tyckas överdrivna, men visar samtidigt vilken kraft konsten utgör. Den förmår att väcka känslor, reflektioner och debatter som i botten handlar om vem vi är, vem vi vill vara respektive inte vara. Konsten spelar både på politiska och existentiella känslosträngar.

Under hösten kommer Centrum för Danmarksstudier därför att pröva konstens uttrycksformer i Kulturcamp, ett samarbetsprojekt med Dunkers Kulturhus i Helsingborg och regissören Magnus Nylander.

Inom ramarna för KulturCamp arrangerar CfD under hösten 2012 en serie föreställningar där improvisationsteater möter forskning om angelägna öresundsregionala frågor. Genom att forskare från Campus Helsingborg/Lunds universitet möter teaterimprovisatörer utlovas en annorlunda och dynamisk föreställning som väcker fler frågor än som besvaras. Vem vet, kanske förmår även KulturCamp att skaka om väcka politiska eller existentiella frågor.

”Kärlek på cykel” löd rubriken och den lockade till läsning. I texten gjordes reklam för Nordsjälland, ett område som påstods karaktäriseras av ”ren  romantik”. Om läsaren följde en särskild cykelrutt tillsammans med sin käresta/käraste skulle denna romantik drabba dem med full kraft: ”As you cycle around together, we guarantee romance will fill your hearts”. Löftet gavs på en hemsida ägd av VisitNordsjælland med den associativa adressen tiny.cc/love-bike. En kaskad av upplevelser och romantik väntade i ett orört landskap fyllt med “tranquillity, intimacy and sensuality”. Dessa löften om frihet och kärlek är påfallande lika de drömmar som knöts till cykeln då den slog igenom decennierna kring sekelskiftet 1900.

I en roman betonade exempelvis Emile Zola att cykeln sammanförde kvinnor och män på nya sätt. ”De gemensamma utflykterna bringa könen i närmare
beröring med hvarandra” påstod han och detta skulle dessutom leda till ”större likställighet”. I Sverige konstaterades att cykeln bidrog till att öka antalet
äktenskap baserade på kärlek: ”Så vanlig som velocipeden blifvit bland ungdomen, såväl den manliga som den kvinnliga, är det ytterst lätt för unga personer att sammanträffa på tu man hand utan tanternas förhatliga bevakning”. Cykelns möjligheter att skapa kärleksband innebar emellertid samtidigt att oro
uppstod i borgerliga kretsar: Omoral och promiskuitet tycktes hota runt hörnet, kanske rent av emancipation!

I en intervju i New York World 1896 påpekade den amerikanska feministen Susan B Anthony att cykeln hade gjort mer ”to emancipate women than anything else in the world”. Liknande tankar hördes i Sverige. Cykeln erbjöd frihet från larmet, trängseln och dammet i städerna, men även frihet från föråldrade sociala konventioner, normer och konservativ moralism. Men kanske var friheten något större i Danmark.

I den svenska tidningen Hjulsport informerades läsarna 1898 om att den ”qvinliga sporten på Danmarks banor” hade fått fart. Tävlingar hade genomförts utanför Köpenhamn och kvinnorna hade ”excellerat i extrema drägter”. En Fru Hansen hade visat sig på ”banan i hvit blus med rödt bälte, svarta sammetsknäbyxor och svarta silkesstrumpor…”. I Sverige tycktes detta otänkbart, kvinnor som cyklade, och det iförda byxor, gav upphov till moralisk
panik. En man förklarade till exempel ”byxdamerna krig på lif och död”, men även kvinnor reagerade starkt. Signaturen Johanna menade att ”det vore ett
farligt experiment för damerna att börja med byxor” och att knäbyxor var ”afskyvärdt och på intet sätt egnat att framhålla de qvinliga behagen”. En annan skribent slog fast att åsynen av ”någon neddammad och slamsig hjulryttarinna, med oordnadt hår, och vårdslös drägt, röd i ansigtet och med flåsande andedrägt” var obehagligt.

Huruvida damm, flåsande andedräkt och ansikten röda av ansträngning ingår i Kärlek på cykel är oklart men uppenbart är att konceptet försöker distansera sig från cykelferiens mer besvärliga sidor: ”Goodbye to kit, equipment and gruelling hardship … We will manage your luggage and pick you up if you get
at puncture. The only thing you need to do is relax and take care of each other”. Med ett sådant erbjudande kan vi kanske förvänta ett ökat antal kärleksäktenskap i Öresundsregionen framöver. Låt oss i så fall hoppas att detta inte resulterar i en ny våg av moralisk panik.

”På trivsamt läge finner vi denna generösa villa m. praktfulla utrymmen för familjens samtliga medlemmar!”. På detta tämligen traditionella vis inleddes en bostadsannons som nyligen publicerades i en av öresundsregionens gratistidningar. Mindre vanlig, men inte desto mindre intressant, var annonsens avslutande mening: ”Vacker trädgård m. dammar och härlig utsikt ett stenkast från Öresundsregionen”. Mäklaren hade beslutat sig för att objektet låg utanför Öresundsregionen, men ändå ganska nära dess gräns. Eftersom Öresundsregionen – i motsats till nationer – saknar formellt, fastlagda yttre gränser är mäklarens hållning fascinerande. Varför placerades objektet utanför regionen? Är regionen inte längre ett säljande argument? Under 2000-talets inledande decennium omtalades Öresundsregionen oftast som en framgångssaga, men kanske har andra berättelser nu börjat få fäste. Anses tempot vara för högt, stressen för påtaglig och gränshindren allt för stora?

Generellt sett knyter mäklarnas annonser ofta an till grundläggande kulturella strömningar i samtiden, vilket innebär att de kan vara en inspirationskälla för den som är intresserad av trender i samhället och möjligtvis också regionen. Vid en snabb genomgång av annonserna i ett par tidningar kan det konstateras objekten – oavsett geografisk placering – gärna ska ha en unik, originell, genuin eller ålderdomlig karaktär. Denna karaktär förstärks ytterligare genom att tillskriva huset eller lägenheten så kallade historiska anor. Berättelserna om objektens karaktär formas av kulturella föreställningar om det förflutna som en plats att längta till: Det ålderdomliga, karaktärsfyllda, historiska och genuina objektet framstår som en port till en annorlunda värld. Vid sidan av prisfrågan är detta en anledning till den danska faiblessen för ödetorp i det forna östdanmark. En snarlik dynamik genomsyrar marknadsföring av hus eller lägenheter som inte kan kopplas till det förflutnas landskap, även dessa knyts nämligen till förment annorlunda platser för att framstå som attraktiva. En del områden framstår helt enkelt som mer säljbara än andra, Österlen och Bjärehalvön till exempel. I ljuset av detta är det intresseväckande att mäklaren ovan valde att placera objektet utanför Öresundsregionen. Har regionen förlorat sin status som ett attraktivt landet Annorlunda? Framstår regionen numera som sliten, passé eller rent av karaktärslös? Eller är den rent av för dynamisk och kaotisk?

I bostadsannonser framstår vissa rum som mer betydelsebärande än andra i annonser för hus eller villor ges till exempel trädgården extra uppmärksamhet. Med en strid ström av adjektiv beskrivs trädgården som en fridfull, underbar och lugn plats, men den kan också vara ett idylliskt, naturnära, soldränkt, lummigt, spirande, grönskande, prunkande, blommande och surrande rum. (Mera sällan beskrivs trädgården som en plats för förruttnelse eller arbete). I annonsen ovan fylls trädgården med kulturell betydelse genom att rummet beskrivs som en utsiktspunkt. I kulturell mening är utsiktspunkten en spännande
plats med särskilda kvalitéer: På utsiktspunkten befinner man sig ovanför hetsen, det kaotiska och intensivt dynamiska flödet nedanför. Utsiktspunkten
erbjuder därmed möjligheter till överblick, vilket kan skänka sinnesro och en känsla av existentiell säkerhet. Kanske är detta en anledning till att mäklaren
betonar objektets placering utanför, men också ovanför Öresundsregionen: Från villan och dess trädgård kan den potentiella köparen skaffa sig överblick över
en intensivt dynamisk och bitvis kaotisk region. Ett stenkast från Öresundsregionen erbjuds ett rum för reflektion, sinnesro och möjligtvis existentiell säkerhet. Få se om objektet fortfarande är till salu i nästa vecka.

Hur mår egentligen Öresundsregionen? Frågan har varit föremål för en oändlig mängd debatter och informella samtal sedan 2000-talets inledning. Svaren varierar men ofta hämtas stöd i mätningar av det transnationella flödet av bilar och/eller tågpassagerare, om ett stort antal bilar eller tågpassagerare korsar gränsen ger detta ett positivt utslag på den regionala febertermometern. Det anses i regel särskilt tillfredsställande om arbetspendlingen tilltar eller om nya transnationella konsumtionsmönster etableras, till exempel om fler svenskar åker till Fields i Köpenhamn eller om fler danskar upptäcker det kulturella utbudet i Sverige. Det händer dock att andra sociala grupper, andra sorters rörelser, lyfts fram som hälsoindikatorer. Ett sådant exempel är studenterna, men om studentflödet över sundet används som utgångspunkt kan det konstateras att Öresundsregionens hälsa är allt annat än god. I augusti läggs Öresundsuniversitet ned vilket kan symbolisera en inställd bildningsresa för hela regionen.

Vid 2000-talets inledning lyftes Öresundsuniversitet fram som ett exempel på att Öresundsregionen var en stark aktör på en europeisk och global arena. Ja, Öresundsuniversitet ansågs rent av utgöra en viktig förutsättning för en stabil och fortsatt positiv utveckling av Öresundsregionen. Ett samarbete mellan de lärosäten som finns i regionen skulle ge studenterna möjligheter att välja mellan en stor mängd utbildningar, men de skulle också erbjudas möjligheten att tillbringa kortare eller längre perioder vid ett svenskt respektive danskt lärosäte. Naturligtvis skulle detta gagna regionen på längre sikt, en kunskapsintensiv
region där utbildning och bildning stod högt i kurs skulle kunna hävda sig på ett globalt plan. Tyvärr slog de positiva idéerna aldrig riktigt rot vid de olika lärosätena. Andelen studenter som rör sig i det transnationella rummet har förblivit tämligen lågt och nu läggs alltså Öresundsuniversitet ned. I
Sydsvenska Dagbladet (2/4) konstaterar historikern Hans-Åke Persson att Sverige och Danmark därmed ”är tillbaka på ruta ett efter att framsynt ha försökt skapa ett transnationellt projekt under ett decennium”.

Givetvis är det svårt att finna ett enkelt svar på varför Öresundsuniversitet aldrig gav upphov till en regional bildningsresa, men några övergripande
förklaringsmodeller har hörts.

En del menar att Öresundsuniversitet var ett toppstyrt initiativ som på förhand var dömt att misslyckas eftersom regional integration förutsätter initiativ
underifrån. I denna förklaringsmodell ställs en vagt definierad elit (universitetsledningen) mot en odefinierad bas (institutionsvardagen). I den senare saknades beredskap eller tradition av att verka transnationellt och i en kravfylld vardag hamnade Öresundsregionala samarbeten långt ned på
prioriteringslistan.

Andra menar att dansk utbildningspolitik är boven i dramat eftersom svenska studenter numera måste betala för att få studera i Danmark. Föga överraskande hörs det röster i Danmark som lägger skulden i knäet på svenska makthavare. Förklaringsmodellen kan sägas ingå i en pågående nationalisering av Öresundsregionen: När nationerna knyts närmare varandra blir det också allt viktigare att i olika sammanhang markera skillnad och skapa avstånd.

Båda modellerna tillhandahåller möjliga tolkningar av ett komplext förlopp, men det finns givetvis fler variabler att ta med i utvärderingen av detta projekt.
Kanske borde det tillsättas en transnationell haverikommission för att bringa klarhet i frågan? Ambitionen bakom Öresundsuniversitetet var nämligen god, det var konstruktionen som inte höll måttet.

Betalringen runt Köpenhamn tycks nu befinna sig i malpåse, för en tid sedan meddelade den danska regeringen att planen på att uppföra biltullar inte skulle genomföras. Idén hade lanserats under valet 2011. Med biltullar skulle flödet av bilar till Köpenhamn begränsas, vilket i sin tur skulle lägga grunden till en hållbar stadsutveckling: Miljön skulle bli bättre och stadsrummet mer attraktivt. Intäkterna från biltullarna skulle dessutom finansiera en utbyggnad av kollektivtrafiken, även det ett klokt argument baserat på en omtanke om miljön. Trots det mötte förslaget stark kritik som följde två huvudspår.

Tämligen omgående riktades kritik mot de ekonomiska kalkyler som följde med planen, särskilt ifrågasattes om biltullarna verkligen skulle generera intäkter som kunde täcka kostnaderna för den planerade satsningen på kollektivtrafiken. Efter en grundlig genomgång justerades intäktskalkylen ned rejält, vilket var en bidragande orsak till att planerna stoppades. Innehållet i det andra huvudspåret formulerades med utgångspunkt i ett förväntat utanförskap och en känsla av orättvisa. Företrädare för kommunerna som omger Köpenhamn menade att betalringen skulle medföra betydande kostnader för de som arbetspendlade till Köpenhamn och för småföretagare som hade Köpenhamn som arbetsområde. Kritiken var således grundad i ekonomiska argument, men det fanns kanske även en ideologisk tvekan inför betalringen.

Den nordiska välfärdsmodellen vilade länge på en idé om att skolor, sjukhus och infrastruktur solidariskt skulle finansieras via skattsedeln. Den kollektiva skyldigheten att bidra följdes av en serie medborgerliga rättigheter: Rätt till god skolgång, rätt till vård och rätt att färdas på säkra vägar utan att behöva betala. Under de senaste decennierna har detta välfärdssystem successivt och i varierande utsträckning förändrats. Inom utbildnings- och vårdsektorn har privata aktörer fått ett allt större handlingsutrymme samtidigt som ett marknadsekonomiskt tankesätt smugit sig in i den del av den offentliga sektorn som stat, kommuner och landsting ansvarar för. Uppfattningen om hur infrastrukturen ska finansieras och organiseras har också förändrats, men kanske inte i lika stor utsträckning. Statens monopol på järnvägarna är förvisso historia, men vägarna har till största delen inte privatiserats eller avgiftsbelagts. I detta avseende tycktes kanske betalringen signalera ett systemskifte, vilket kan ha bidragit till känslostormarna. Med betalringen skulle det inte längre vara en skattefinansierad, kollektiv rättighet att färdas på huvudstadens gator utan att behöva betala extra avgifter. Denna rätt skulle vara förbehållen de som bodde och verkade innanför ringen. Möjligtvis väckte därmed betalringen ett vagt, kollektivt minne av medeltida stadsmurar som byggdes på odemokratiska grunder. Stadsmuren gav ju borgarna en priviligierad ställning i det medeltida samhället eftersom den möjliggjorde kontroll och beskattning av varor som fördes in i staden. Stadstullarna fungerade därmed som ett filter, endast sådant som var önskvärt, och önskvärt till ”rätt” pris, släpptes in i staden.

I jämförelse med den medeltida stadsmuren var ambitionen med betalringen förvisso en annan, det var en metod som skulle bidra till att lösa ett trafik- och miljöproblem i huvudstaden. Tyvärr var metoden, som det verkar, inte kompatibel med en av grundsatserna i det öppna demokratiska samhället – rätten till gatan/vägen. Eftersom det dessutom handlade om rätten att ta sig till Köpenhamn utan extra kostnad förstärktes förmodligen känslan av orättvisa och ett hotande utanförskap ytterligare. Ett fullständigt systemskifte låter således ännu vänta på sig. Kanske är detta bra i vissa avseende. Den medeltida stadsmuren och därmed en orättvis tillgång till stadsrummet passar bäst på museum, men det gör å andra sidan även den bensindrivna bilen.