Älgarna demonstrerar

Älgarna demonstrerar,

älgarna har fått nog.

Älgarna vill ha frihet,

här i sin egen skog

Textraderna gjorde sig påminda häromdagen. Det var ett musikminne som aktiverades vid frukostbordet. Texten sjöngs under musiklektionerna i mellanstadiet och då tyckte vi nog att texten var smårolig; älgar som demonstrerar… Lärarens målsättning var förstås inte att underhålla, förmodligen ville han göra oss uppmärksamma på skogsskövling och ett hänsynslöst utnyttjande av naturens ändliga resurser. Det var ur ett hållbarhetsperspektiv alltså fullt legitimt att skogens konung demonstrerade. Om vi leker med tanken att älgar faktiskt har ett politiskt medvetande så är jag övertygad om att de återigen skulle vilja protestera. Inte nödvändigtvis mot den fortsatta skövlingen av naturen. Sannolikt skulle de inte heller kasta sig ut i en kollektiv protest riktad mot den danska tjuvskytten som förefaller ha härjat i Skåne och Småland. Det är förmodligen inte heller troligt att de skulle protestera mot de besuttna danskar som bor längs med kustbanan och som möjligtvis har uppstoppade älghuvuden och andra jakttroféer på sina väggar. Men kanske skulle de protestera mot att bli utpekade som orsaken till problem på den danska kustbanan.

Den nytillträdde danske transportministern hävdade nämligen nyligen att svenska älgar orsakar förseningar på kustbanan genom att kasta sig ut framför tåg någonstans i Sverige. Av denna anledning pläderade han för att kustbanan inte längre skulle vara länkad till svensk tågtrafik, vilket kan betraktas som en radikal förändring av kollektivtrafiken i öresundsområdet. Några faktiska belägg tycktes han emellertid inte kunna presentera, istället hänvisades till att någon annan hade sagt… I vissa avseenden skulle därmed ministerns uppfattningar om svensk tågtrafik, och svenska älgar, kunna avfärdas som en genrebestämd berättelse: en modern myt eller skröna med samma grundelement som Råttan i pizzan. I regel avslöjar sådana myter mer om den som berättar än om det som berättelsen handlar om. I detta fall skulle älgberättelsen kunna sägas spegla en dansk stereotyp bild av Sverige som synonymt med vildmark och vilda djur: En spännande och samtidigt lite farlig värld där älgar lurar bakom varje buske för att sedan med dödsförakt kasta sig fram mot passerande tåg. Den japanska kamikazepilotens motsvarighet i den svenska naturen.

Om älgarna besitter ett politiskt medvetande skulle de förmodligen protestera mot den danska ministerns föreställningsvärld. Möjligtvis kan man även tänka sig att de skulle protestera mot tågtätheten på svensk räls. Efter avregleringen går det fler tåg än någonsin tidigare på svensk järnväg och det är tänkbart att detta uppfattas som ett störande moment i skogen. Men kanske ska älgarnas subversiva potential inte överdrivas. Kanske är det rent av så att dansk politik är mer subversiv till sin karaktär med tanke på att det med viss regelbundenhet förekommer förslag som syftar till att sabotera det kollektiva trafikflödet i öresundsområdet. Demonstrerande älgar, oavsett om det är myt eller verklighet, borde här tjäna som positiv förebild. Mot slika trafiksabotage borde det nämligen protesteras.

Uncategorized 0

Bortglömda pendlare

Häromdagen rapporterade den dansk-svenska nyhetsbyrån News Øresund att 16 000 öresundspendlare hade glömts bort. Det handlade inte om försenade, förkortade eller inställda tåg, relativt vanliga företeelser för de regionauter som vardagligen rör sig i Öresundsregionen. Nej, denna gång var det Danmarks statistik som i en beräkning av tillgången till arbetskraft i Storköpenhamn hade glömt bort att inkludera 16 000 arbetspendlare från den svenska sidan av sundet. Även Statistiska Centralbyrån (SCB) förefaller dras med liknande ”minnes”-problem. I beräkningar av tillståndet på den skånska arbetsmarknaden inkluderas inte de som arbetspendlar till Danmark, vilket innebär att förvärvsfrekvensen tycks vara flera procentenheter sämre än vad som egentligen är fallet.

De bortglömda pendlarna kan tyckas vara av marginell betydelse, men visar på ett intressant fenomen i det så kallat gränslösa Europa. Samtidigt som EU verkar för nedmontering av inomeuropeiska gränser – och därmed ett ökat flöde av varor, kapital och människor – så finns nationella strukturer kvar. Kanske ska det emellertid inte överraska att institutioner såsom SCB betraktar världen ur ett par nationellt färgade glasögon.

Statistik har sedan sekler varit ett av statsmaktens viktigaste redskap för att diagnostisera nationens allmänna tillstånd, men också för att kunna kontrollera medborgarna mer effektivt. Statistik kan rent av sägas vara en hörnsten i byggandet och vidmakthållandet av staten. Tyvärr, skulle somliga säga. Statistik kan vara ett oskarpt instrument som kan brukas och missbrukas för att driva teser eller politik. Allt för ofta glömmer man dessutom i statiska övningar bort att bakom siffrorna finns människor som uppfattar, hanterar och förstår sin vardag på en mängd olika sätt. I ljuset av detta är de bortglömda pendlarna allt annat än av marginell betydelse. Det är en signal om att en stor grupp människor inte anses existera och att de därmed inte heller fyller en funktion i samhället. De räknas inte – för att använda en metafor med både statistisk och existentiell botten.

Uncategorized 0

EuroVisionen

Ett nytt år har anlänt och för Öresundsregionen står en serie spännande events för dörren. I skrivande pågår EM i handboll för fullt och Danmark förefaller närmast oövervinnerliga. Detta i motsats till det svenska landslaget. Kanske är det på grund av Sveriges bleka insats som jag föredrar att blicka framåt – mot Eurovision Song Contest.

Tävlingen har genomgått en rad förändringar genom åren, precis som människors uppfattningar om tävlingen som sådan. Kan man tävla i musik, undrar en del med en kritisk underton. Kommersiellt skräp, menar andra. Så finns det några som envist hävdar att det handlar om underhållning på högsta nivå och att det dessutom finns ett viktigt underliggande budskap – genom tävlingen förenas Europa. Mer sång, mindre krig. Och för all del, vi lyssnar väl hellre på Waterloo och Ein bisschen Frieden än travar ut på slagfältet. Fredstemat var för övrigt också närvarande i förra årets vinnande bidrag från Danmark, Only Teardrops.

Samtidigt som tävlingen alltså manar till fred, samförstånd och kommunikation över nationsgränserna så är det inte ovanligt med låtar som påminner lyssnarna om att Europa knappast är homogent, utan snarare kan karaktäriseras som en komplex mosaik. Kanske var detta än mer framträdande när deltagarna förväntades sjunga på sitt modersmål, men även om engelska blivit allt vanligare så finns det fortfarande viktiga kulturella markörer. I regel finns det inslag av folkmusik som förmodas vara typisk för en specifik region eller ett specifikt land. Vi har lyssnat på jojkande samer och dansande ryska babushkor, men också våldsamt svängig musik från Balkan. För all del, vi har även haft Roger Pontare. Vad som står på årets program återstår att se. I väntan på årets tävling kommer Bloggen att rapportera om spännande bidrag från Sverige respektive Danmark genom åren. Somliga kanske bortglömda, andra inte. Vissa har vunnit, andra inte. Det kommer att bli en Eurovision Tango à la carte – för att travestera Tommy Seebach.

Uncategorized 0

Våldsamt

För en tid sedan meddelade ledningen för en skola i Odense att ett planerat besök i Malmö hade stoppats. Från Fyn föreföll Malmö vara en i högsta grad farlig plats att befinna sig på och elevernas säkerhet var därmed i fara. Svensk media fann beslutet märkligt och kanske också lite upprörande. I mer än ett reportage målades bilden upp av en dansk skolledning som saknade kunskap om hur fantastiskt Malmö var och som inte förstod att bilden av den farliga staden baserades på rykten, felaktig information eller överdrivna spekulationer om allehanda risker. Mer sällan reflekterade svensk media över deras egen roll i detta drama. Malmö har sedan ett par decennier tillbaka regelbundet lyfts fram i svensk media som en farlig plats, en plats där våldet härskar men också en plats där moral undermineras (oavsett om denna baseras på muslimska eller kristna tanketraditioner). När ledningen för en dansk skola utgick från sådana rapporter tog emellertid behovet av distinktioner överhanden i svensk media. En nationellt färgad ryggmärgsreflex med inslag av storebrors överlägsenhet gjorde sig gällande: ”Stackars danskar som inte förstår att Malmö, Sverige, är en trygg och spännande plats” tycktes man säga mellan raderna. Exemplet tydliggör att Öresundsregionen fortsätter att vara en tummelplats för nationellt meningsskapande. Förmodligen kommer det att behövas många möten mellan svenska och danska elever om det nationella inslaget i transnationella relationer ska tonas ned. Men det är förstås också tänkbart att motsatsen sker, d.v.s. att ökade transnationella kontakter genererar ett starkare behov av nationella distinktioner. Låt oss hoppas att detta i så fall inte leder till faktiska våldsamheter, det räcker så bra med medialt producerade sammandrabbningar och mediadramatik.

Uncategorized 0

Ljusritualer

Det har gått 70 år sedan en mer eller mindre organiserad flykt av danska judar över Öresund påbörjades. Denna trafik högtidlighölls nyligen med en ljusritual som påminde om behovet av medmänsklighet, solidaritet och förmåga till empati. Högtidlighållandet var dessutom en påminnelse om gränsers mångsidiga betydelse och komplexitet. År 1943 markerade gränsen i sundet inte bara en linje mellan två nationer, utan gränsen var också en demarkationslinje mellan trygghet-otrygghet, frihet-ofrihet och i en del fall förmodligen även mellan liv och död.

Flyktingarnas livsöden har på senare tid skildrats i massmedia, men har också varit föremål för en del vetenskapliga reflektioner genom åren. I den intressanta artikeln Bro over tid och grænse (2010) lyfter den danska antropologen Karen Lisa Goldschmidt Salamon fram sin fars minnesnoteringar från den dramatiska flykten över sundet 1943. I jämförelse med nutidens friktionsfria flöde över sundet, för vilket Öresundsbron kan betraktas både som symbol och katalysator, ter sig dramatiken 1943 som ett fjärran fenomen. Världen ter sig numera radikalt annorlunda. Salamon poängterar dock att Öresundsbron må vara en symbol för en ny tid och ett förenklat flöde av människor över gränsen, men under bron finns ännu det mörka, djupa och kalla sundet. Vi kan inte, fortsätter hon, lita på gränser. De kan snabbt förändra karaktär, de kan höjas och rent av stängas. Dessutom finns det ännu grupper av människor som befinner sig på flykt och för dessa garanterar inte alltid bron ett friktionsfritt flow. För dessa kan fortfarande en gränspassage mellan Danmark-Sverige vara dramatisk, skrämmande och en fråga om liv eller död. Ljusritualen påminde oss om gränsers föränderlighet, deras mångsidighet och komplexitet, men ritualen handlade alltså lika mycket om situationen 2013 som om 1943.

Uncategorized 0

Äntligen!

Nu har politikerna i Landskrona aktivt gått in i diskussionerna om ytterligare en fast förbindelse mellan Sverige och Danmark. Äntligen! Diskussionerna om Öresundsregionens framtid har sedan länge varit knutna till frågan om relationen mellan Malmö-Köpenhamn, men regionen kan knappast reduceras till dessa två städer. Förvisso har Helsingborg under lång tid verkat för etableringen av en fast förbindelse i regionens norra delar, men med begränsad framgång. Därför är det utmärkt att Landskrona träder in på arenan, det behövs fler röster från regionens periferier eller skuggvärldar som bidrar till en språklig iscensättning av en framtida region.

Somliga menar emellertid att Landskronas inspel riskerarar att rubba balansen i regionen och skapa splittring. Nu är det inte enbart Malmö och Helsingborg som ”strider” om initiativet, utan en tredje intressent vill delta. Om regionen ska utvecklas bör dock, som också framhållits i media, lokal bymentalitet undvikas. Ska ytterligare en fast förbindelse förverkligas kommer det att krävas samsyn inom regionen, annars kommer förmodligen måttligt intresserade rikspolitiker knappast att lyssna på rösterna från den skånska provinsen. När Landskrona anmäler sitt intresse kan man alltså välja att uppfatta detta som ett uttryck för samma bymentalitet som präglar utspel från Malmö respektive Helsingborg. I så fall är risken för splittring uppenbar. Men, man kan också välja att betrakta Landskronas förslag som ett uttryck för ett genuint intresse för att utveckla hela regionen. Det är också tänkbart att Landskronas inträde i debatten skickar en signal till andra periferier i Öresundsregionen: Grunden för den framtida Öresundsregionen skapas just nu och det är av denna anledning angeläget att delta i diskussionerna. Nu väntar många med spänning på förslag från andra periferier i Öresundsregionen såsom Eslöv och Höör. Sannolikt räcker det inte med ytterligare en fast förbindelse för att skapa regional utveckling och av denna anledning behöver även kommuner och städer som inte befinner sig i det kustnära området aktivt gå in i debatten om den framtida regionen.

Uncategorized 0

Längtan efter brolopp

Under det senaste decenniet har människors intresse för löpning åter tagit fart. Det finns fler lopp – korta såväl som länga – att anmäla sig till. Av medias rapportering att döma tycks det inte heller saknas deltagare i loppen, tvärtom. Fler människor än tidigare anmäler sig till lopp av olika slag. Förmodligen är detta ett uttryck för ett starkare intresse för hälsofrågor. Vi uppmanas ständigt att äta rätt och att motionera. Men kanske är det också ett uttryck för en djupare liggande längtan efter att faktiskt använda kroppen och att pröva dess gränser? I ett samhälle där stillasittande sysslor blivit regel föds, menar somliga, en längtan efter att aktivera kroppen. Att man dessutom gärna gör det tillsammans med andra anses bero på ett behov av sammanhang. En i samtiden långt driven individualism leder till både ensamhet och ett behov av att ingå i kollektiva gemenskaper. De många loppen fyller därvidlag en viktig funktion. Genom att tillsammans med andra sträva mot ett gemensamt mål, emellanåt under svåra umbäranden, skapas en känsla av ett sammanhållet Vi, en gemensam kropp i rörelse. Just umbärandena ska inte undervärderas i detta sammanhang. När tröttheten sätter in förlorar social tillhörighet, klass, kön och etnicitet betydelse. På gränsen till utmattning är vi endast människor. På så sätt påminner loppen om en del ritualer i traditionella stamsamhällen. Genom att utsätta sig för prövningar skulle man komma till insikt om vem eller vad som doldes bakom det yttre skalet. Utmattningen skalade bort den yttre polityren och man stod i viss mening nakna inför varandra. En sådan retorik omger många av de lopp som gått av stapeln under våren. Måhända ligger det ett uns av riktighet i detta. Om så är fallet skulle möjligtvis Öresundsregionen behöva fler brolopp. Förvisso saknas det inte umbäranden, men integrationen skulle må bra av en kollektiv strävan efter ett gemensamt mål.

Uncategorized 0

Ordning och reda i Öresundsregionen

Nu ska det bli ordning och reda i Öresundsregionen. Nyligen pläderade Malmös starke man Ilmar Reepalu och Frank Jensen, överborgmästare i Köpenhamn, för krafttag mot den ”Öresundsregionala röran” (SDS 6/3).

I ett debattinlägg hävdades att det är ”ett faktum” att storstadsregioner driver den ekonomiska utvecklingen, inte nationalstater. Nationalstaterna borde därför lämna större beslutsutrymme åt sådana regioner: För att nationen ska må bra ”måste möjligheterna till tillväxt i Malmö-Köpenhamnsregionen stärkas”. Nationalstaten definierades sålunda som ett hot mot tillväxten. Tankegångarna är ingalunda nya, de har hörts runt om i Europa under snart två decennier och duon skrädde inte orden i detta avseende. Den politiska diskussionen om Öresundsregionen, i såväl Sverige som Danmark, ansågs ha fastnat ”i en förlegad nationalstatsmentalitet” och att ”nationell sammanhållning är viktigare än internationell konkurrenskraft”. Även om sådana tankegångar har hörts tidigare är det mer sällan som sammanhållning definieras som ett problem, vanligtvis är gemenskap något som politiker värnar.

Men inte enbart nationalstaten fick klä skott för kritik, det tycktes även finnas inomregionala problem: ”Politiskt och administrativt är Öresundsregionen splittrad, starkt präglad av att lokala, regionala och gränsregionala aktörer verkar i parallella spår”. Med lätt indignerad ton konstaterades att: ”Det nuvarande regionala samarbetet lever dessvärre inte upp till våra ambitioner”. Möjligtvis var det samarbetet inom Öresundskommittén, som bland annat består av flera kommuner i Öresundsregionen, som åsyftades. Reepalu-Jensen menade sig ha lösningen på problemet med aktörer som inte kör i storstädernas spår: ”Det behövs ett starkare politiskt ledarskap och en organisatorisk nyordning. Vi är därför beredda att ta ytterligare ansvar och fullt ut axla den regionala ledarrollen. Vi vill anpassa det regionala samarbetet till verkligheten istället för till nationella särintressen”.

Den organisatoriska ordningen skulle bestå av ett gränsöverskridande politiskt organ som ”anger den strategiska färdriktningen för regionen”. Detta organ skulle ha beslutanderätt i bestämda frågor, det framgick inte vilka. Det framgick inte heller vilka som skulle fatta besluten och hur dessa skulle utses. Förhoppningsvis hade Reepalu och Jensen en demokratisk process i åtanke. Man får också hoppas att de inte enbart hade Malmös och Köpenhamns bästa för ögonen, men helt säkert är detta inte. Det nyetablerade politiska organet skulle nämligen ”bereda väg för Malmö-Köpenhamnsregionen som en naturlig del i en större region tillsammans med Hamburg i norra Tyskland”. I motsats till nationella särintressen tycktes alltså storstädernas särintressen vara legitima. Debattinlägget avslutades med höga brösttoner: ”Vi är beredda att rensa upp i den Öresundsregionala röran och ta krafttag för framtiden i en modell som är storstadsdriven, behovsstyrd och resultatinriktad”. Bruket av metaforer är både intressanta och skrämmande, men väcker också frågor. Vad menas med att ”rensa upp”? Vems behov står i fokus? Är det bara storstädernas? Om så är fallet, gäller det samtliga stadsbors behov eller enbart vissa sociala grupper?

Historien uppmanar oss att vara vaksamma när politiker talar om oordning och behov av upprensningar samtidigt som de framställer sig själva som garanter för ordning. När Reepalu gör det finns det kanske anledning att vara än mer vaksam. Den så kallade Malmökommissionen konstaterar att den sociala situationen i storstaden Malmö är ytterst problematisk; att grundläggande demokratiska frågor såsom människors behov av trygghet och välfärd inte tillgodoses. Men, för all del, kanske är Malmös problem – i likhet med Öresundsregionens – en konsekvens av nationella särintressen och felaktiga ambitionsnivåer i de kommuner som finns i Malmös närhet.

Uncategorized 0

Sakta ned

Vi lever i ett samhälle där hög hastighet ofta fylls med positiva värderingar. Den som är snabb anses i regel också vara dynamisk, konkurrenskraftig och i en del fall också fri från hämmande begränsningar. Det är ingen tillfällighet att finalen i 100 meter i regel lyfts fram som höjdpunkten vid världsmästerskap och olympiska mästerskap i friidrott. Det är inte heller en tillfällighet att ekonomiska satsningar på infrastruktur, till exempel den monstruöst dyra tågtunneln genom Hallansåsen, legitimeras med hjälp av hänvisningar till hög transporthastighet och tidsvinster. Exemplen kan mångfaldigas.

Kulten av hög hastighet har även funnit sin väg till utbildningssektorn. I Danmark införde den förra regeringen en regel som innebar att de som passerade grundutbildningen kunde få extra poäng om de snabbt sökte sig vidare till högre utbildning. I sitt nyårstal 2012 betonade dessutom statsminister Helle Thorning-Schmidt att studenterna borde skynda på sina studier eftersom Danmark stod inför stora utmaningar: Det danska samhället behövde dem nu! Situationen i Sverige är snarlik, även här understryks gång efter annan behovet av så kallad genomströmning. Inga studenter ska ”fastna”, eller dröja sig kvar, i utbildningssystemet. Om så sker straffas institutionerna genom lägre anslag.

Det finns dock kritiker. För det första menar en del att den nationalekonomiska vinsten av snabb genomströmning är liten eftersom det dröjer innan nyexaminerade hittar ett arbete som genererar höga inkomster och därmed ökade skatteintäkter för staten. För det andra hävdar somliga att högre tempo i utbildningen riskerar att leda till sämre utbildningskvalitet. Detta innebär i sin tur att såväl privata företag som offentliga verksamheter får bekosta dyra vidareutbildningar av personalen. Slutligen finns det kritiker som påminner oss om att högre utbildning också vilar på ett bildningsideal, en slags intellektuell mognad, och denna kan inte skyndas på utan måste få ta sin tid.

Bildningstanken är på så sätt radikal, revolutionär rent av, eftersom den inte utgår ifrån kulten av höga hastigheter. Istället betonas att bildning är en process som formas i mötet mellan individ och lärandemiljö. Rum, miljö och sociala relationer anses vara viktigare dimensioner i formeringen av ett hållbart samhälle än hög hastighet (kort leveranstid). Det tar tid att mogna och att bygga relationer. Detta innebär dock inte att tid är oviktigt, tvärtom. Intellektuell eftertanksamhet, men också social omsorg, förutsätter en acceptans av långsamhet.

Behovet av långsamhet har kommit att uppmärksammas runt om i världen. Långsamhet har blivit ett säljande koncept: Det finns slow cities, slow food och så kallade retreats som på olika sätt utmanar kulten av hög hastighet. Ännu har emellertid inte den delvis romantiska idén om långsamhet fått ett bredare genomslag i den officiella retoriken kring utbildningssektorn, varken i Sverige eller Danmark. Inte heller har visionerna om Öresundsregionen uppmärksammat långsamhetens potential, även om flera kommuner i Skåne respektive Själland profilerar sig som ett långsamhetens landet Annorlunda. Kanske kan detta emellertid komma att förändras.

Med tanke på den långsamhet som karaktäriserar integrationsprocesser i Öresundsregionen borde någon göra dygd av nödvändighet och lyfta fram långsamhet som ett öresundsregionalt särdrag. Kanske skulle detta leda till att fler turister, men framför allt högpresterande innovatörer (på gränsen till sammanbrott) sökte sig till regionen. Inte enbart för att vila utan för att etablera verksamheter som tillåts växa i sin egen takt. Sakta ned!

Uncategorized 0

I jul- och nyårstalens tid

Så har 2012 övergått i 2013. Som vanligt hade massmedia i slutet av året bråda dagar med att förmedla listor av olika slag; årets höjdpunkter; årets mest minnesvärda; årets bästa … Liknande listor gjordes säkert i åtskilliga hem under årets sista vecka. Då det gamla året närmar sig sitt slut tycks det finnas ett behov av att blicka tillbaka, men även att ordna det gångna året i en serie händelser som kan laddas positivt respektive negativt. På så sätt läggs den tid som gått till handlingarna samtidigt som man kanske söker efter ett stabilt avstamp in i det nya året.

Politiker och kungligheter ägnar sig åt liknande övningar. På julafton talade statsminister Fredrik Reinfeldt till nationen, detta ifrån Skansen i Stockholm. Som traditionen bjuder levererade även kung Carl XVI Gustaf ett jultal. I Danmark är traditionen delvis annorlunda, här talade drottning Margrethe på nyårsafton och det gjorde även statsminister Helle Thorning-Schmidt. Men vad talade man om? Vad fanns på deras ”listor”?

Fredrik Reinfeldt talade uteslutande om tillståndet i den svenska grund- och gymnasieskolan. Han underströk att efter flera decennier av så kallad flumpedagogik hade den borgerliga alliansen (ofta talade han om de nya moderaterna) möjliggjort en process som skulle leda till ordning och reda i skolan. I förlängningen skulle detta medföra att Sverige som nation stod stark i en hårdnande internationell konkurrens. En bättre skola skulle också ge varje medborgare samma förutsättningar att förverkliga sina drömmar, den skulle leda till inkludering och ett demokratiskt hållbart samhälle. För att understryka den borgerliga alliansens förträfflighet vecklade han med viss humor upp en lång lista på åtgärder som vidtagits de gångna åren, en lista som byggde på en vilja att ta avstånd från ett förment socialdemokratiskt arv.

Även Carl XVI Gustaf tog upp behovet av kunskap i en tid av hårdnande global konkurrens, men valde att tala övergripande om ett gemensamt ansvar inför framtiden: ”Vi behöver rusta oss med kunskap, nya idéer och innovationer”. Kungen menade dessutom, med utgångspunkt i en historisk tillbakablick, att Sverige hade goda förutsättningar att lyckas: ”Vi har visat på värdet av samarbete, hårt arbete och en öppenhet mot vår omvärld. Tillsammans med höga ambitioner för utbildning och välfärd har det gjort att vi kunnat ställa om när förändring stått för dörren”. Kungens tal hämtade kraft ur historien, det fick syre ur en idé om behovet av gemensam välfärd och kollektivt arbete.

Drottning Margrethes tal var på flera punkter väldigt likt hennes svenska kusins. Drottningen lyfte fram kollektivets och historiens betydelse för formeringen av dagens Danmark: ”Vort samfund er et resultat af den indsats, som vi har ydet gennem tiderne for at forme fremtid og fremskridt […] Sådan har vi i fælleskab udviklet vort samfund og sådan vil vi gerne have, at det fortsat ska være”. Men enligt drottningen stod även Danmark inför utmaningar och av den anledningen ansågs det viktigt att varje enskild individ tog ett ansvar för sin egen situation, men också samhället i stort. Margrethe manade även till ömsesidig respekt: ”Dog ska vi passe på med ikke alene at overlade det til samfundet at klare ærterne. Vi må alltid begynde med os selv, med vore nærmeste og med dem vi møder på vor vej”.

Statsminister Helle Thorning-Schmidt slog i likhet med drottningen fast att Danmark stod inför stora utmaningar, men ett historiskt arv gjorde trots det framtiden relativt ljus: ”Vi danskere er grundlæggende optimister. Vi tror på, at hårdt arbejde betalar sig. Vi tror på, at vi kan komme videre ved en fælles indsats. Vi tror på, at Danmark er et godt og solidarisk land, som er værd at kæmpe for”. Genom att bygga vidare på gemenskapen samt dessa värderingar skulle Danmark ta sig igenom krisen. Precis som Reinfeldt konstaterade Thorning-Schmidt att utbildning var viktigt, men i hennes tal var solidaritet och gemenskap grundade i historiska processer betydligt viktigare ingredienser.

Det finns en del likheter i talen. I samtliga fall betonades att det svenska respektive danska samhället stod inför avgörande utmaningar och behovet av kunskap och utbildning lyftes fram som viktiga element. Det var emellertid endast Reinfeldt som ensidigt fokuserade på skolan. Den svenske statsministern var också ensam om att undvika att uttryckligen tala om gemenskap och kollektiva, historiska processer. Enbart Reinfeldt valde att ensidigt lyfta fram det egna partiet som en garant för framtida välstånd och välfärd. ”Det är nästan så att man önskar att kungen var statsminister” hördes någon säga i det mediala bruset efteråt.

Uncategorized 0