Danmarksstudier bloggar

”På trivsamt läge finner vi denna generösa villa m. praktfulla utrymmen för familjens samtliga medlemmar!”. På detta tämligen traditionella vis inleddes en bostadsannons som nyligen publicerades i en av öresundsregionens gratistidningar. Mindre vanlig, men inte desto mindre intressant, var annonsens avslutande mening: ”Vacker trädgård m. dammar och härlig utsikt ett stenkast från Öresundsregionen”. Mäklaren hade beslutat sig för att objektet låg utanför Öresundsregionen, men ändå ganska nära dess gräns. Eftersom Öresundsregionen – i motsats till nationer – saknar formellt, fastlagda yttre gränser är mäklarens hållning fascinerande. Varför placerades objektet utanför regionen? Är regionen inte längre ett säljande argument? Under 2000-talets inledande decennium omtalades Öresundsregionen oftast som en framgångssaga, men kanske har andra berättelser nu börjat få fäste. Anses tempot vara för högt, stressen för påtaglig och gränshindren allt för stora?

Generellt sett knyter mäklarnas annonser ofta an till grundläggande kulturella strömningar i samtiden, vilket innebär att de kan vara en inspirationskälla för den som är intresserad av trender i samhället och möjligtvis också regionen. Vid en snabb genomgång av annonserna i ett par tidningar kan det konstateras objekten – oavsett geografisk placering – gärna ska ha en unik, originell, genuin eller ålderdomlig karaktär. Denna karaktär förstärks ytterligare genom att tillskriva huset eller lägenheten så kallade historiska anor. Berättelserna om objektens karaktär formas av kulturella föreställningar om det förflutna som en plats att längta till: Det ålderdomliga, karaktärsfyllda, historiska och genuina objektet framstår som en port till en annorlunda värld. Vid sidan av prisfrågan är detta en anledning till den danska faiblessen för ödetorp i det forna östdanmark. En snarlik dynamik genomsyrar marknadsföring av hus eller lägenheter som inte kan kopplas till det förflutnas landskap, även dessa knyts nämligen till förment annorlunda platser för att framstå som attraktiva. En del områden framstår helt enkelt som mer säljbara än andra, Österlen och Bjärehalvön till exempel. I ljuset av detta är det intresseväckande att mäklaren ovan valde att placera objektet utanför Öresundsregionen. Har regionen förlorat sin status som ett attraktivt landet Annorlunda? Framstår regionen numera som sliten, passé eller rent av karaktärslös? Eller är den rent av för dynamisk och kaotisk?

I bostadsannonser framstår vissa rum som mer betydelsebärande än andra i annonser för hus eller villor ges till exempel trädgården extra uppmärksamhet. Med en strid ström av adjektiv beskrivs trädgården som en fridfull, underbar och lugn plats, men den kan också vara ett idylliskt, naturnära, soldränkt, lummigt, spirande, grönskande, prunkande, blommande och surrande rum. (Mera sällan beskrivs trädgården som en plats för förruttnelse eller arbete). I annonsen ovan fylls trädgården med kulturell betydelse genom att rummet beskrivs som en utsiktspunkt. I kulturell mening är utsiktspunkten en spännande
plats med särskilda kvalitéer: På utsiktspunkten befinner man sig ovanför hetsen, det kaotiska och intensivt dynamiska flödet nedanför. Utsiktspunkten
erbjuder därmed möjligheter till överblick, vilket kan skänka sinnesro och en känsla av existentiell säkerhet. Kanske är detta en anledning till att mäklaren
betonar objektets placering utanför, men också ovanför Öresundsregionen: Från villan och dess trädgård kan den potentiella köparen skaffa sig överblick över
en intensivt dynamisk och bitvis kaotisk region. Ett stenkast från Öresundsregionen erbjuds ett rum för reflektion, sinnesro och möjligtvis existentiell säkerhet. Få se om objektet fortfarande är till salu i nästa vecka.

Hur mår egentligen Öresundsregionen? Frågan har varit föremål för en oändlig mängd debatter och informella samtal sedan 2000-talets inledning. Svaren varierar men ofta hämtas stöd i mätningar av det transnationella flödet av bilar och/eller tågpassagerare, om ett stort antal bilar eller tågpassagerare korsar gränsen ger detta ett positivt utslag på den regionala febertermometern. Det anses i regel särskilt tillfredsställande om arbetspendlingen tilltar eller om nya transnationella konsumtionsmönster etableras, till exempel om fler svenskar åker till Fields i Köpenhamn eller om fler danskar upptäcker det kulturella utbudet i Sverige. Det händer dock att andra sociala grupper, andra sorters rörelser, lyfts fram som hälsoindikatorer. Ett sådant exempel är studenterna, men om studentflödet över sundet används som utgångspunkt kan det konstateras att Öresundsregionens hälsa är allt annat än god. I augusti läggs Öresundsuniversitet ned vilket kan symbolisera en inställd bildningsresa för hela regionen.

Vid 2000-talets inledning lyftes Öresundsuniversitet fram som ett exempel på att Öresundsregionen var en stark aktör på en europeisk och global arena. Ja, Öresundsuniversitet ansågs rent av utgöra en viktig förutsättning för en stabil och fortsatt positiv utveckling av Öresundsregionen. Ett samarbete mellan de lärosäten som finns i regionen skulle ge studenterna möjligheter att välja mellan en stor mängd utbildningar, men de skulle också erbjudas möjligheten att tillbringa kortare eller längre perioder vid ett svenskt respektive danskt lärosäte. Naturligtvis skulle detta gagna regionen på längre sikt, en kunskapsintensiv
region där utbildning och bildning stod högt i kurs skulle kunna hävda sig på ett globalt plan. Tyvärr slog de positiva idéerna aldrig riktigt rot vid de olika lärosätena. Andelen studenter som rör sig i det transnationella rummet har förblivit tämligen lågt och nu läggs alltså Öresundsuniversitet ned. I
Sydsvenska Dagbladet (2/4) konstaterar historikern Hans-Åke Persson att Sverige och Danmark därmed ”är tillbaka på ruta ett efter att framsynt ha försökt skapa ett transnationellt projekt under ett decennium”.

Givetvis är det svårt att finna ett enkelt svar på varför Öresundsuniversitet aldrig gav upphov till en regional bildningsresa, men några övergripande
förklaringsmodeller har hörts.

En del menar att Öresundsuniversitet var ett toppstyrt initiativ som på förhand var dömt att misslyckas eftersom regional integration förutsätter initiativ
underifrån. I denna förklaringsmodell ställs en vagt definierad elit (universitetsledningen) mot en odefinierad bas (institutionsvardagen). I den senare saknades beredskap eller tradition av att verka transnationellt och i en kravfylld vardag hamnade Öresundsregionala samarbeten långt ned på
prioriteringslistan.

Andra menar att dansk utbildningspolitik är boven i dramat eftersom svenska studenter numera måste betala för att få studera i Danmark. Föga överraskande hörs det röster i Danmark som lägger skulden i knäet på svenska makthavare. Förklaringsmodellen kan sägas ingå i en pågående nationalisering av Öresundsregionen: När nationerna knyts närmare varandra blir det också allt viktigare att i olika sammanhang markera skillnad och skapa avstånd.

Båda modellerna tillhandahåller möjliga tolkningar av ett komplext förlopp, men det finns givetvis fler variabler att ta med i utvärderingen av detta projekt.
Kanske borde det tillsättas en transnationell haverikommission för att bringa klarhet i frågan? Ambitionen bakom Öresundsuniversitetet var nämligen god, det var konstruktionen som inte höll måttet.

Betalringen runt Köpenhamn tycks nu befinna sig i malpåse, för en tid sedan meddelade den danska regeringen att planen på att uppföra biltullar inte skulle genomföras. Idén hade lanserats under valet 2011. Med biltullar skulle flödet av bilar till Köpenhamn begränsas, vilket i sin tur skulle lägga grunden till en hållbar stadsutveckling: Miljön skulle bli bättre och stadsrummet mer attraktivt. Intäkterna från biltullarna skulle dessutom finansiera en utbyggnad av kollektivtrafiken, även det ett klokt argument baserat på en omtanke om miljön. Trots det mötte förslaget stark kritik som följde två huvudspår.

Tämligen omgående riktades kritik mot de ekonomiska kalkyler som följde med planen, särskilt ifrågasattes om biltullarna verkligen skulle generera intäkter som kunde täcka kostnaderna för den planerade satsningen på kollektivtrafiken. Efter en grundlig genomgång justerades intäktskalkylen ned rejält, vilket var en bidragande orsak till att planerna stoppades. Innehållet i det andra huvudspåret formulerades med utgångspunkt i ett förväntat utanförskap och en känsla av orättvisa. Företrädare för kommunerna som omger Köpenhamn menade att betalringen skulle medföra betydande kostnader för de som arbetspendlade till Köpenhamn och för småföretagare som hade Köpenhamn som arbetsområde. Kritiken var således grundad i ekonomiska argument, men det fanns kanske även en ideologisk tvekan inför betalringen.

Den nordiska välfärdsmodellen vilade länge på en idé om att skolor, sjukhus och infrastruktur solidariskt skulle finansieras via skattsedeln. Den kollektiva skyldigheten att bidra följdes av en serie medborgerliga rättigheter: Rätt till god skolgång, rätt till vård och rätt att färdas på säkra vägar utan att behöva betala. Under de senaste decennierna har detta välfärdssystem successivt och i varierande utsträckning förändrats. Inom utbildnings- och vårdsektorn har privata aktörer fått ett allt större handlingsutrymme samtidigt som ett marknadsekonomiskt tankesätt smugit sig in i den del av den offentliga sektorn som stat, kommuner och landsting ansvarar för. Uppfattningen om hur infrastrukturen ska finansieras och organiseras har också förändrats, men kanske inte i lika stor utsträckning. Statens monopol på järnvägarna är förvisso historia, men vägarna har till största delen inte privatiserats eller avgiftsbelagts. I detta avseende tycktes kanske betalringen signalera ett systemskifte, vilket kan ha bidragit till känslostormarna. Med betalringen skulle det inte längre vara en skattefinansierad, kollektiv rättighet att färdas på huvudstadens gator utan att behöva betala extra avgifter. Denna rätt skulle vara förbehållen de som bodde och verkade innanför ringen. Möjligtvis väckte därmed betalringen ett vagt, kollektivt minne av medeltida stadsmurar som byggdes på odemokratiska grunder. Stadsmuren gav ju borgarna en priviligierad ställning i det medeltida samhället eftersom den möjliggjorde kontroll och beskattning av varor som fördes in i staden. Stadstullarna fungerade därmed som ett filter, endast sådant som var önskvärt, och önskvärt till ”rätt” pris, släpptes in i staden.

I jämförelse med den medeltida stadsmuren var ambitionen med betalringen förvisso en annan, det var en metod som skulle bidra till att lösa ett trafik- och miljöproblem i huvudstaden. Tyvärr var metoden, som det verkar, inte kompatibel med en av grundsatserna i det öppna demokratiska samhället – rätten till gatan/vägen. Eftersom det dessutom handlade om rätten att ta sig till Köpenhamn utan extra kostnad förstärktes förmodligen känslan av orättvisa och ett hotande utanförskap ytterligare. Ett fullständigt systemskifte låter således ännu vänta på sig. Kanske är detta bra i vissa avseende. Den medeltida stadsmuren och därmed en orättvis tillgång till stadsrummet passar bäst på museum, men det gör å andra sidan även den bensindrivna bilen.

Ur ett europeiskt perspektiv har inledningen av år 2012 varit tämligen dyster. Den ekonomiska situationen är bekymmersam och de flesta stater inom den så kallade eurozonen brottas med hög arbetslöshet. Föga överraskande har liknande tongångar hörts i Öresundsregionen. I Sverige rapporteras det om en stigande arbetslöshet, särskilt besvärligt tycks det vara för ungdomarna som inte bara står utanför arbetsmarknaden utan också står utan arbetslöshetsförsäkring. Situationen tycks snarlik i Danmark, åtminstone när det gäller arbetslösheten. Effekterna på Öresundsregionen är svårbedömda men det är tänkbart att integrationsprocessen stannar av eftersom en ökad arbetslöshet på båda sidor av sundet hämmar flödet av människor över gränsen. Möjligtvis ökar också unga människors frustration i en sådan situation och kanske tilltar även risken för utanförskap. Utanförskapets negativa inverkan på samhället har det varnats för i åtskilliga studier, inte minst de mörka, destruktiva strömmar som ett utanförskap kan ge upphov till. På senare tid har flera sådana strömmar uppmärksammats i massmedia.

Under årets två inledande månader har svenska myndigheter uttryckt oro över att kriminella nätverk tenderar att öka sina transnationella aktiviteter samt att droger och illegala vapen ”strömmar” in i Sverige via bron. (Systematisk forskning som bekräftar bilden saknas dock). Ytterligare andra, mindre önskvärda flöden eller rörelser har observerats. När det så kallade Tryckfrihetssällskapet nyligen lanserades i Sverige var det, som det verkar, med stöd från en dansk motsvarighet eller systerorganisation. Därigenom förflyttades den danska, påtagligt främlingsfientliga debatten om islam och muslimer över nationsgränsen (den moraliska gränsen hade passerats långt tidigare). Förvisso finns det i Sverige föreningar och politiska partier som sedan tidigare saluför liknande tankar, men nu exporterades alltså en förening eller ett sällskap.

Sällskapets rörelse över gränsen till Sverige kan man förfäras över, samtidigt har det tolkats som ett uttryck för att debatten om Islam och muslimer har nyktrat till i Danmark. Det tycks inte längre gångbart eller opportunt att föra fram islamofobiska tankar, istället diskuteras mer relevanta och angelägna frågor såsom hur att lösa problemet med en ökande arbetslöshet. Kanske kan man hoppas på en liknande utveckling i Sverige, inte minst som uppstarten inför nästa val närmar sig. En ljus framtid för Öresundsregionen förutsätter en fungerande transnationell arbetsmarknad, endast därigenom kan de mörka strömmar som tycks göra sig påminda för tillfället stoppas.

Bilden av den danska tanten, knappt skönjbar bakom en ridå av cigarr-rök och ett av ”bajer” överfyllt bord, dök plötsligt upp för mitt inre häromveckan. I min barndom såg jag henne ett par gånger varje sommar, det var i samband med familjens regelbundet återkommande resa till Danmark. Antingen skulle vi till Tivoli eller Bakken och resan började alltid på samma sätt. Solen sken, förväntansfulla och aningen otåliga stod jag och min bror nedanför landgången till någon av färjorna som trafikerade Landskrona – Tuborg. Ombord väntade Jolly Cola och panerad spätta med remouladsås, på andra sidan gränsen hägrade landet Annorlunda. Så snart biljettkontrollen var avklarad spurtade vi uppför landgången med målsättning att lägga beslag på ett av fönsterborden inne i restaurangdelen. Även om vi rörde oss både snabbt och djärvt var det högst osäkert om ett av de högt eftertraktade fönsterborden skulle bli vårt. I regel hade nämligen den danska tanten – tillsammans med sina medsystrar – lagt beslag på de flesta bord redan innan färjan hade lagt till i Landskrona.

Det var alltså ombord på färjan jag skymtade och hörde henne. Förvisso minns jag inte vad hon pratade om, men bullriga skrattsalvor och rop hördes alltid inifrån rökridån. När vi återvände till Landskrona flera timmar senare satt hon ännu kvar, färjan var hennes vardagsrum. Den danska tanten lämnade, som det verkade, aldrig färjan, hon tycktes vilja undvika att beträda svensk mark. Hur annorlunda tycktes hon inte vara jämfört med sina svenska systrar som även de fanns ombord på färjan. Den svenska tanten gav i regel ett återhållsamt, men ändå förväntansfullt intryck. Sannolikt gick hon tyst igenom listan på de varor som skulle införskaffas med god vinst så snart färjan hade lagt till i Tuborg. I motsats till sina danska systrar lämnade hon nämligen färjan och på krumma, men alls inte stumma ben rörde hon sig målmedvetet i Köpenhamnsområdet. Förmodligen gladdes hon, i likhet med den danska systern, över de konsumtionsmöjligheter som gränsområdet erbjöd.

Barndomsminnen har en tendens att blekna eller att bli vaga i konturerna, men helt försvinner de aldrig. De förhandlas istället om, fylls med nytt innehåll och befolkas kanske rent av med nya karaktärer eller roller. I en del fall tycks de försvunna, begravda, bortglömda, men kan likafullt plötsligt träda fram ur skuggorna igen. Tanterna på min barndoms färjeresor gjorde så när Sveriges statsminister, Fredrik Reinfeldt, häromveckan deklamerade att den svenska pensionsåldern borde höjas från 65 till 75 år. Vi borde åtminstone börja diskutera denna fråga tycktes han säga, efteråt. Det finns ett behov av att rita om mentala kartor, sades det också. Skulle detta förslag, om det genomfördes, få några regionala konsekvenser? Skulle en höjd svensk pensionsålder lägga grunden till nya vardagsvanor, med nationella förtecken, bland regionens nuvarande och blivande pensionärer? Kanske skulle vi se svenska tanter på fortsatt krumma, men allt mer stumma ben söka sig fram i gränsområdet på jakt efter arbete eller utbildning. Huruvida de skulle göra detta med förväntansfull glädje är osäkert, men otänkbart är det inte. Kanske skulle vi se en ökad inflyttning till Sverige bestående av danska medborgare som inte vill låta sig pensioneras. Förändringar av nationella lagar, regelverk, skattesatser och andra formella strukturer tenderar att sätta speciella avtryck i gränsregioner, det som finns på andra sidan kan plötslig te sig mer – ibland mindre – lockande. Mentala kartor ritas om, för att åter tala med Reinfeldt, men i gränsområden sker det sällan på de sätt som politikerna planerat.

I Danmark pågår en bitvis känslofylld debatt huruvida Store Bededagen ska förbli en helgdag eller inte. Helgdagen infördes på 1600-talet och var vikt åt fasta och böner om fred. En del kritiker menar dock att ingen, eller allt för få, numera ägnar sig åt fasta och fredsböner och att traditionen därför bör avskaffas. Andra menar att religiösa helgdagar per definition bör slopas i det moderna, sekulära samhället. Ytterligare andra menar att den bör avskaffas eftersom den förhindrar kapitalismens hjul från att rulla friktionsfritt, människor är nämligen lediga samtidigt som restauranger och butiker är stängda. Även i svensk media har man under senare år ”varnat” för Store Bededagens som det verkar fasansfulla verkningar. 2009 meddelade till exempel Helsingborgs Dagblad att ”Store Bededagen stänger Danmark” och året innan slog Sydsvenska Dagbladet fast att ”Store Bededagen stänger dansk shopping”. Traditionen framstod i sådana utspel som ett hinder för en fortsatt öresundsregional integration. För tillfället är emellertid tonerna mer hoppfulla i Sydsvenskan: ”Försmädlig helgdag på väg att försvinna”.

Det kan tyckas märkligt att Stora Bededagens vara eller icke vara väcker starka känslor (på båda sidor av sundet), men traditioner engagerar eftersom de tangerar existentiella frågor. Å ena sidan genererar de en känsla av kontinuitet och stabilitet i ett samhälle som ter sig föränderligt och osäkert, därigenom kan de även bidra till känslor av gemenskap och tillhörighet. Se på nationaldagsfirande till exempel. Runt om i världen uppfattas nationaldagen som en av de viktigaste högtiderna och som sådan firas den traditionsenligt med ett glädjefullt flaggviftande i förening med nationalsång och högstämda tal. Firandet av första maj är ett annat exempel på en tradition som omges av flaggviftande, sång och högstämda tal. Å den andra sidan tycks traditioner även stå i vägen för frihet, utveckling, framsteg och nytänkande (samt, i vissa fall, konsumtion). Vilken ståndpunkt man väljer beror i regel på vems tradition som diskuteras. Ofta är det de Andras traditioner som utmålas som problematiska medan traditioner som den egna gruppen upprätthåller tenderar att laddas på ett helt annat sätt.

  Huruvida diskussionen om Store Bededagen leder till förändring eller inte är osäkert, men debatten hade måhända varit mer intressant om man valt att fokusera på grundelementet i traditionen: Fred. Någon borde rent av föreslå att Store Bededagen utvecklas till en kosmopolitisk högtidsdag där medborgarna, med religiösa eller sekulära medel, tillsammans verkar för fred. En sådan dag vore dessutom knappast en fara för fortsatt öresundsregional integration. Vem vet, kanske kunde en sådan tradition rent av utgöra en källa till regional gemenskap och stolthet?